Imorgon ska jag på begravning. Någonting jag helst hade velat strunta i, rädd för att känslor jag inte vill ska komma fram kommer att göra det. Jag gillar inte att vara ledsen eller att gråta. Men å andra sidan, vem gör det egentligen. Men det är ett fint sätt att hedra personen på. Ett sista "hej då", eller ett "vi ses snart igen." Ett "tack för att du funnits", ett "dig glömmer jag aldrig." 

Den här tanken av att personen inte längre finns har inte gjort så ont tidigare, men när man helt plötsligt ska klä sig i sorgens färg och sitta och stirra på en blank kista med ett fotografi på och blommor runtomkring så känns sorgen helt plötsligt starkare och som någonting som går att ta på. På något vänster, mitt i min lilla sorgebubbla, hamnade jag på en tjejs blogg. Där hon skrev om hennes top 5 romantiska ögonblick i livet. Drog på smilbanden lite extra och insåg att livet kommer med mycket ont men även med mycket glädje och skratt. Och det får man inte glömma bort när ögonen gråter sig röda eller när man inte vill röra sig från sängen för att det känns som att man går sönder inombords. 
Om ni också behöver lite extra uppmuntran, hopp, kärlek eller bara någonting att läsa så tycker jag att ni klickar här för det är det finaste jag läst på länge.