Jag är inte en person som gillar att prata känslor. Jag är gärna personlig och älskar att diskutera om nästan allt med människor, men jag är nästan aldrig privat. Jag tror att det finns väldigt få människor som faktiskt kan säga att de känner mig bra. Vissa kanske ser det som ytligt, att jag aldrig riktigt öppnar upp mig för folk - men för mig är det bara ett karaktärsdrag och det är bara sån jag är. Jag gillar inte att prata om det som gör mig rädd. Sånt som kan göra ont i hjärtat på kvällarna och ge magont och ångest så fort hjärnspökena dyker upp.


För många är jag en väldigt glad och öppen person som gärna pratar med människor. Vilket jag absolut är, men det finns så himla mycket folk inte förstår. Så himla mycket jag väljer att inte visa. Den glada och sociala sidan av mig själv är den jag vill visa upp - hellre att folk tycker att jag är jobbigt glad än konstigt frånvarande. Den sidan jag inte väljer att dela med mig av är den lugna och sjukt överanalyserade sidan. Jag tänker så jobbigt mycket, det har jag gjort sedan jag var liten och det är en egenskap jag verkligen inte gillar hos mig själv. Jag gillar inte heller att visa upp den svaga sidan av mig själv - den ledsna, den där sidan som fått ta några hårda smällar under mina 16 snart 17 år på jorden. Istället kan jag bli kort och arrogant, just för att jag inte orkar med empatin. Alla har det jobbigt ibland och jag har nog aldrig känt att jag behöver mer stöd än någon annan när något jobbigt hänt.


Det är väl där dansen kommer in. När jag dansar existerar inget annat. Det är som att jag översätter mina känslor till rörelser, och det blir ett sätt att bearbeta alla tankar som flyger omkring. Jag är så tacksam att jag har dansen, det är en inspirations- och motivationskälla där jag kan få utlopp för allt.


Never judge a book by its cover är ett uttryck som är så stört kliché, men när man tänker efter ligger det en ganska bra innebörd bakom dem orden. Just a little reminder :)

Ibland önskar jag att man kunde sätta allt man går igenom i perspektiv, och inse att det som känns jobbigt för stunden snart kommer att lyfta bort från axlarna och sedan känner man sig lättad och glad. För en stund åtminstone, tills den där jobbiga ångestkänslan kryper sig inpå igen och så börjar man om. Ibland kan man fastna i allt det dåliga och ibland kan det kännas som att man bara blir utsatt för massa skit hela tiden, men då måste man komma ihåg att det faktiskt blir bättre.

Jag själv mår alltid lite sämre under vinterhalvåret, och detta år var inget undantag. Om det inte var ångest över om jag hamnat i fel klass så handlade det om dansen. Jag älskar att dansa och börjar först nu experimentera med att tolka musik i rörelser på ett helt annat sätt än förr, och jag känner mig mer befriad och mer i ett med dansen nu än någonsin. Men det tar fortfarande emot ibland, och det gjorde det väldigt, väldigt ofta under det här vinterhalvåret - jag ville prestera så mycket men min kropp gjorde inte det hjärnan ville och det var så jävla, jävla jobbigt.

Och så hade jag en pissdag igår rent ut sagt. Ställer mig i danssalen, sur och med känslan av att jag aldrig kommer att sätta koreografin snyggt. Och så ber min danslärare mig och två andra i slutet att visa koreografin för att visa hur man sätter känsla i en dans till de andra. Det kanske är no biggie för andra, men för mig öppnade det upp ögonen lite grann.
Jag är på väg någonstans. Jag har kommit en bra jävla bit. Jag kan utvecklas. Och jag ska utvecklas.
Och plötsligt blev den dagen världens bästa dag istället.
Keep your head up dudes