Ibland önskar jag att man kunde sätta allt man går igenom i perspektiv, och inse att det som känns jobbigt för stunden snart kommer att lyfta bort från axlarna och sedan känner man sig lättad och glad. För en stund åtminstone, tills den där jobbiga ångestkänslan kryper sig inpå igen och så börjar man om. Ibland kan man fastna i allt det dåliga och ibland kan det kännas som att man bara blir utsatt för massa skit hela tiden, men då måste man komma ihåg att det faktiskt blir bättre.

Jag själv mår alltid lite sämre under vinterhalvåret, och detta år var inget undantag. Om det inte var ångest över om jag hamnat i fel klass så handlade det om dansen. Jag älskar att dansa och börjar först nu experimentera med att tolka musik i rörelser på ett helt annat sätt än förr, och jag känner mig mer befriad och mer i ett med dansen nu än någonsin. Men det tar fortfarande emot ibland, och det gjorde det väldigt, väldigt ofta under det här vinterhalvåret - jag ville prestera så mycket men min kropp gjorde inte det hjärnan ville och det var så jävla, jävla jobbigt.

Och så hade jag en pissdag igår rent ut sagt. Ställer mig i danssalen, sur och med känslan av att jag aldrig kommer att sätta koreografin snyggt. Och så ber min danslärare mig och två andra i slutet att visa koreografin för att visa hur man sätter känsla i en dans till de andra. Det kanske är no biggie för andra, men för mig öppnade det upp ögonen lite grann.
Jag är på väg någonstans. Jag har kommit en bra jävla bit. Jag kan utvecklas. Och jag ska utvecklas.
Och plötsligt blev den dagen världens bästa dag istället.
Keep your head up dudes


 

Jag har en sån sjuk dansabstinens. Sitter och kollar på massa dansvideos och drömmer mig bort lite grann. Även fast jag inte är brutalt dålig på att dansa så finns det så himla mycket som kan utvecklas och jag vill dansa nu, nu, nu.